I en tid där hon som var så levande så att hon aldrig skulle dö, dog.
Men jag dog, jag försvann i en tid av nytt. Ett nytt jobb. Ett nytt liv och med det även nya drömmar. Jag föll handlöst ner i ett hål av hopplöshet där jag aldrig tidigare befunnit mig.
Jag är glad och positiv. Berättade jag på min nya arbetsintervju. Jag hade varit glad och positiv. Nu var jag bara desperat att ta mig upp igen; även om det innebar att inte erkänna något för någon. Några veckor senare fick jag jobbet.
Jag fick jobbet för att familjen jag ska arbeta hos tyckte om mig. Jag ansträngde mig för att återigen bli jag; och det är tack vare mig jag får skriva på till ett nytt jobb. Tänker säga att jag är stolt, stolt över att jag så orädd tacklar
livet och aldrig slutar kravla mig uppåt. Ska man ta sig högt, ska man vara redo att falla långt. Jag går från ett jobb där jag vantrivs något fruktansvärt, till ett jobb där jag hittills åkt hem med ett stort leende på läpparna varje gång.
Jag får känna mig behövd och omtyckt igen; som jag nästan glömt att alla förtjänar att få känna. Ytterligare två tjejer har nu planer att hitta nya jobb - och de har jobbat där i två år. Just därför vågar jag nästan ta på mig äran att mitt
eviga drömmande och chansande nog faktiskt även inspirerar andra som fastnat i sin säkra bubbla. Men jag ska fortsätta chansa. Ta varje nedslag, lära mig och göra om.
