Idag hänger jag av mig rustakläderna för sista gången. Stänger igen skåpet som varit mitt i ett och ett halvt år nu. Kliver ur obekväma för stora skor och lägger dem på hyllan. Jag kommer fan sakna det. Jag kommer nog inte sakna jobbet, men mina
arbetskollegor och även den lilla delen av mitt liv under gymnasiet som fortfarande bet sig kvar. Jag kommer aldrig glömma känslan när den första lönen kom in på kontot. Tre tusen känns som trettio tusen när de enda utgifterna är drinkar och
nya kläder. Långa onsdagar som startade med skola och slutade sent med jobb. Det var ju det som var livet då. Men inte längre. Nu är tre tusen ingenting när man har bil och lägenhet och ett kylskåp som man ska fylla själv. Det är läskigt,
men jag älskar det. Jag älskar att laga mat ihop med min sambo. Att åka i min bil. Inreda våran lägenhet. Skulle aldrig vilja gå tillbaka i tiden, även om jag älskar att se tillbaka och minnas allt.
Jag kommer alltid tro på att man måste våga lämna det som känns tryggt ibland för att komma vidare. Vi ska lämna staden, jobbet, tomma gator, frostiga kalla vintrar och all vår trygghet. Fan så läskigt, men fan så bra det kan bli.
