Andas. Dag för dag. Timme för timme. Andas andas.

Livet vänds uppochner. Huvudet är fyllt av tusen oslipade tankar som impulsivt läcker ut då och då. Vad vill jag? Och vad vill egentligen alla andra att jag ska vilja? Är definitionen av lycka uppnådd när jag uppnår något jag velat uppnå större delen av mitt liv? Eller är det livets relationer till människor som faktiskt utgör den sanna lyckan? Eller måste relationerna vara tillräckligt starka för att gå igenom år av tuffa tider? 

Min väg i livet var banad. Det var en rak motorväg till mitt mål och alla runtomkring mig visste och knuffade mig vidare i rätt riktning. Tack bästis. Tack mamma. Tack pappa. Tack farmor. För att ni alltid tror och stöttar mig. För att jag kan ringa er och gråta och prata osammanhängande om samma sak i flera timmar utan att ni slutar lyssna. 

Sen kom Han, som förändrade livet. Förändrade min syn på livet framför allt. Var det vi har; kanske det som livet verkligen betyder. En ovillkorlig kärlek till en människa som älskar mig lika mycket tillbaka. En människa som ger mig tillräckligt mycket bekräftelse och känsla av att duga att jag inre längre behöver söka bekräftelse utifrån. En människa som sett mina värsta sidor men fortfarande stannat och aldrig slutat se på mig med sina kärleksfulla perfekt blåa ögon. Han blev mitt liv. Han är mitt liv. (null)

Allmänt | |
Upp