Stackars henne. Hon som har känslor på utsidan och tankar som snurrar.
Kollar igenom ett tjugotal opublicerade, ocensurerade och ogenomtänkta inlägg. Livets oreda speglas så tydligt av ofärdiga inlägg som saknar röd tråd. Tankarna kan inte samlas och sorteras, de spottas ut i samma oreda som i huvudet fast i form av orden på ett papper. En enda röra av känslor och beslut. Att kolla igenom alla inlägg är som att få betrakta sina egna tankar från ett annat perspektiv. Stackars henne. Hon som brottas med överdrivna känslor. Hon som tror att världen är så liten att den kan cirkulera kring hennes beslut om yrke, kärlek och bostad. Hon som inte förstår att livet kommer ordna sig och tror att hon kan överlista något som inte ens ska tänkas på. Stackars henne. Ja stackars mig.
Har nog försökt formulera en obeskrivlig kärlek till en viss person en miljon gånger. På tusen olika sätt trixar jag runt med orden som ändå inte kan göra känslorna rättvisa. Kopierade ut lite tappra försök, som ändå slutade i utkast och öppnades inte igen. Så om ni läser, ska ni veta att de inte räckte till.
Han har sett mig från mina absolut sämsta sidor, på min absolut sämsta tid. Trots det är det somnar jag alltid med hans armar om mig.
De kommer aldrig fatta oss. Men vem fan bryr sig? Alla får tro vad de vill. Han har hållit mig i sina armar sedan den dagen vi träffades. Han har tagit smällar han inte har förtjänat. Han har precis som jag sårat och förstört saker, men alltid ställt saker och ting till rätta.
Sen jag träffade Honom vet jag för första gången hur det ska kännas i magen när man verkligen menar det. För jag älskar verkligen dig.