Tusen år senare
Tanken har slagit mig säkert 20 gånger att jag behöver någonstans förutom mina mobilanteckningar att ventilera mina tankar på. En fin liten samling av ord och tankar som inte egentligen behöver varken läsas eller kommenteras. Bara arkiveras där och
ge mig möjligheten att ibland (eller kanske aldrig) kolla tillbaka på dem.
Bara en plats som kan sortera en tankspridds människas oorganiserade huvud.
Jag älskar, och har alltid (periodvis) älskat att ha en sida där jag kan skriva vad jag vill. Samtidigt som en offentlig blogg kräver en viss försiktighet vad gäller att öppna upp hela sitt hjärta; vilket mina kluddiga oläsliga mobilanteckningar
inte gör, dras jag alltid till tanken att ha en fin samling fylld av mina ord.
Jag älskar också att kunna kolla tillbaka på tiden som har varit. Att bläddra igenom sina gamla bloggar är som att med hjälp av bilder och egenformulerade meningar hoppa tillbaka i tiden och vara där. Jag minns varje mening jag formulerat, jag
minns hur jag detaljerat kunde beskriva ett ridpass på två A4 för att sedan publicera med en rad suddiga bilder på hästöron och rosa schabrak. Jag menade varje ord. Genom att skriva ner allt en gång till fick jag uppleva det igen, analysera
varje liten rörelse en gång till. Och än idag får jag genom att läsa igenom den milslånga beskrivningen återuppleva ett ridpass som egentligen inte var någonting för världen. Men jag kan minnas hur det var allt för mig.
Just inläggen om min gamla häst Lukas och hans flytt vågar jag fortfarande inte röra, trots det råkar jag efter hans försvinnande ur mitt liv alltid stöta på delar av texter där den smärtan fortfarande lyser igenom. Smärtan som jag då knappt kunde beskriva
i ord. De få kortfattade meningarna som trots dålig formulering och meningsbyggnad återigen får det att hugga i magen och ta mig tillbaka dit. Dit när livet inte alls var fyllda papper av ambitiöst beskrivna ridpass. Här är ett stycke direkt taget
ur en gammal blogg där jag beskriver flera gamla favorithästar;
"Kalla mig klyshig men det är sant. Aldrig älskat en häst som jag älskar honom. Aldrig saknat någon som jag saknar honom. Aldrig gråtit lika mycket som jag gråtit efter honom. Nog den smärtsammaste dagen i mitt liv när han åkte. Han är bäst. Mer än så ska jag inte utveckla om oss nu, det blir lite för långt tror jag."
