Ta hand om dig, när jag inte längre kan.
Men jag tar tillbaka mitt hjärta idag. Jag plockar upp varje del av det som en gång varit oförstört. Det som en gång varit så vackert och skyddat. Jag tar tillbaka det och jag vill aldrig ge bort det igen. Jag kommer alltid älska honom. Hur mycket han än skadat mig; kommer han alltid betyda något för mig. Så
snälla trasiga människa, ta hand om dig när jag inte längre kan. För jag slutade aldrig bry mig. Jag slutade aldrig älska. Jag bestämde mig bara för att ta tillbaka mitt hjärta när det inte var tryggt hos dig.
En timme senare har jag läst mitt inlägg tjugo gånger med tårarna strömmandes från mina kinder. Jag vet att du också läser. Det finns tusen saker jag vill säga dig som jag inte kan säga till dig ansikte mot ansikte. För vi ses inte igen. Som
jag inte kan skriva på sms. För jag vill inte ha ett svar. Så förlåt, förlåt att orden inte stannar i mina anteckningar den här gången:
Jag är arg, arg för hur du sårat och stundtals behandlat mig. Jag är också ledsen över att jag förlorat min livspartner. En av mina närmsta vänner och en stor trygghet. Jag är även glad. Glad för att du lärt mig hur det känns att älska någon. Glad för alla skratt och alla minnen. Tacksam för att jag fick träffa dig och ha dig i mitt liv. Jag vet att du är en fin människa, en fin människa som är otroligt trasig långt långt in. En person med så höga murat att ingen kan komma dig nära. En person med talang och blå genomsnälla ögon. Men någonstans långt långt in finns en liten människa som behöver en trygghet, som behöver få prata och som behöver få känna sig liten igen.
Men jag känner dig älskade älskade människa. Jag vet hur fin du är bakom murar av osäkerhet, dumma beslut och rädsla. Jag kan aldrig kräva något mer av dig, men jag ber dig. Snälla låt alla se dig. Låt alla se den personen som fångade mitt hjärta och som fick mig känna att världen inte kunde komma åt mig när du var nära.