fridaeri.blogg.se

Innan har jag alltid njutit av att få vara helt själv ibland; det har till och med varit något som jag krävt för att må bra. Jag hörde nog till och med till de människor som krävde mer ensamtid än normalt. Jag älskade mitt eget sällskap, att få tänka och vara ifred. Att få gråta om det behövs och känna allt för en liten stund, utan att någon ens vet. Utan att någon ser och kan bestämma vad som ska kännas och vad som ska grubblas över. 

 

På senare tid har jag istället utvecklat någon slags rädsla för att vara ensam. Jag hatar det rent utsagt. Varje minut utan närvaro av någon annan ger mig ångest. Är Oliver inte hemma i några timmar bjuder jag hit mina vänner eller åker hem till mina föräldrar. Som att livet skulle rasa om jag blev helt ensam en liten stund. För kanske är det lite så, kanske kommer då livet hinna ikapp mig. Kanske kommer tankarna segla iväg okontrollerat och hamna där de var i våras. Kanske kommer tid ensam ta mig tillbaka till en tid då mitt huvud slutade samarbeta. Det enda knepet jag kan för att det inte ska hända är att undvika att tänka så mycket. Och med ensamhet kommer tankarna. 

 

Till och med ensamheten kan jag i min ensamhet analysera och bryta ut i små molekyler tills jag knappt vet vad jag tänker på. Så nu måste jag sluta skriva om det, innan jag blir galen av analyser och tankar.