Klockan är tjugo över fem. Om tjugo minuter måste jag åka till jobbet, men för tillfället ligger jag slarvigt sminkad med för fluffigt hår i sängen med Olivers armar runt mig. Snuttar på min andra kopp med mitt lite för starka kaffe. Min heliga stund på morgonen. Har
ju alltid älskat morgonen, alltid vaknat innan alla andra och gjort morgonen till min tid. Alltid vaknat innan larmet tjuter, trots att jag börjar jobba klockan 6. Det är något särskilt med morgonen som många hatar; men jag alltid älskat. Hela världen
sover förutom jag. Man vet att en helt ny dag ligger framför en och det mörka kommer bara bli ljusare. Soluppgången är finare än solnedgången; eftersom man vet att ljuset är påväg att omfamna dagen. Man har ny energi som toppas med koffein som på några
sekunder sprider sig runt i kroppen. Det är faktiskt fint, om man lär sig uppskatta det.
Så vacker du är!